Godkväll,

För att göra något kul åt den här bloggen, tänkte jag nu lägga in en novell som jag skrev för ett par månader sen till skolans "fria skrivning".
Luta er tillbaka och insup vartenda ord :)
(Eller strunta i det och lämna bloggen omedelbart.)

"Flickan. Hon stod där på klippavsatsen helt i sin ensamhet medan vinden sakta men säkert smekte hennes ömma, blossande kinder. Iförd enbart en smutskastad, bortglömd och trasig mansskjorta.
Hyn på hennes ben, så plan och intetsägande.
Nog var det inte av fridfullheten hon stod där, mer om tystnaden och lugnet.
Nej, fridfull var inte stämningen för det. Det låg något dystert över det hela.
Dunkelt, avsöndrat, skärrat, tungsint, ensligt och mystiken som låg som en tunn slöja över det hela...
Det toviga håret, likt en trollunge, som ramade in det avklädda ansiktet. Blottat inför hela världen. Inför vänner och familj. Nu klarade det inte mer.
Kristalliska, rena tårar som grävde sig djupt in i såren på läpparna och lämnade kvar en nätt saltsmak på tungan. Hur de skarpa, nästintill svarta, ögonen sökte sig med blicken över området. Sökte svar.
Hjärtat som slog, så hårt, så hårt, och samvetet som gnagde sig djupare in i bröstet.
Glåpord som sved och blickar som stred. Den var omöjligt att undvika, disharmonin och smärtan som nöt och slog. Kärleken som drog.

Pojken. Känslan av hur lungorna drogs ihop och andningen blev alltmer ansträngd. Mjölksyran som spriddes i lemmar och ben. Iförd några smala tygstycken som en gång skulle föreställt ett par varma jeans.
Den enda nytta de nu kom till var att dölja väsentliga delar och kanske några få av de färggranna blåmärken och skrapsår som prydde pojkens smalben.
Ilskan som rivit och slitit på hans bara överkropp och nu övergick till motivation.
Handflatorna som skrapades hårt mot de vassa stenarna för var gång han sökte sig uppåt för ett svar.
Nattsvarta ögon som trevade efter förståelse och förlåtelse. Han slöt ögonen och tog ett sista djupt andetag.
Försökte se klart, men fann sig själv treva i evig dimma, med bara ett svagt ledljus framför sig. Sanningen. Flickan.
Allt måste få ett slut. Med ett sista krafttag hävde han sig upp över kanten, och där såg han henne. Svaret på allt.
Det som smekte och log, men likaså smärtan som slet och slog.
Kärleken som drog.

De två.
Så tätt. Så nära. Så levande. Så säregna, men oj så påminnande om varandra.
Påkostade allas besvikelse, tyngda av vänners svek och familjen som bara skrek.
Det var dem fyra. Dess eko, dess skugga och de själva.
Rosenknoppar som bryter loss, läppar som kittlar och blickar som talar. Så klart och så tydligt avslöjar dem allt vad som har burits, så listigt och djupt gömda sen sjutton år tillbaka.
Sen sju dagar, tre timmar och två minuter tillbaka totalt blottade och avklädda med dess medmänniskors avskyvärda blickar.
Så söker de sig trevande fram med de nakna tårna medan dess ögon sluts och handtaget hårdnar från flickans håll. Pojkens andetag som klöser i strupen medan han ömt smeker hennes fingrar - ja, vartenda födelsemärke och avböjning kunde han i huvudet, och plötsligt bryts den totala tystnaden som råder av hans hesa, men så varma och milda röst.

 "Var inte rädd, min älskade. Allt försvinner nu. Smärtan som sliter och drar, ondskan och föraktet för oss som vidtar. Det går bort nu. Vi började det tillsammans, låt oss slutföra det tillsammans. Glåporden och slagen, allt det som strider mot lagen. Det går upp i rök nu. Min älskade, min syster! Var inte rädd."

Två sista, men beslutsamma avstamp från världen. Sen föll dem. Likt två vita duvor.
Så oskuldsfulla. Så oskyldiga. Så rädda. Så lekfulla. Så eländiga. Så förälskade.
Något som gnager av att få sakna.
Ett hjärta som nu får vakna"

'"Det finns två tragedier i livet.
Den ena är att inte få det man önskar.
Den andra är att få det."

/ George Bernard Shaw