Godkväll.

Ursäkta mig, men jag behöver er åsikt här och nu. Alla ni som läser detta, jag vill att ni kommenterar med egna åsikter, verkligen.

Jo, nu är det så här. Det finns ju sån här vän-quiz på facebook var man kan svara på frågor om sina vänner och skriva ja eller nej beroende på vad man tror om en grej. Exempelvis; "Tror du Anna Lundberg sover med gosedjur?"
Jag råkade svara ja på den frågan om Elina, och av någon anledning tog hon väldigt illa vid av det.
Fick ett offlinemeddelande där det stod nåt i stil med: "Vadå Elina sover med gosedjur? Hur gammal är du? Tio eller?!"

Jaa... Jag tänker vara helt ärlig, för jag ser ingen anledning till att inte vara det just nu. JAG sover med gosedjur, och det förstår jag verkligen inte varför det skulle vara negativt laddat? Jag är ett barn, och jag tänker inte skämmas för det eller ändra på mig för att inte framstå som ett. Jag har min kanin som jag fick av Rut och Stig när jag föddes. De här två människorna gick tyvärr bort i höst, och det tog väldigt hårt på mig, det var som att förlora sin morfar och extra-mormor. (Rut är mormors syster och eftersom jag aldrig träffat min morfar, så har Stig alltid varit som en för mig.)
Sen har jag Nasse, ett gosedjur som jag har många fina minnen med tillsammans med en av mina bästa vänner Josefine. Vi lekte ALLTID med honom och hennes gosedjur, fram till vi började trean eller fyran. De var alltid med i skolan, och vi såg verkligen ingen anledning till att inte få vara barn medan vi var det. Vi älskade ju att leka med dem, så varför dölja den glädjen?
Sen min stora, fluffiga elefant som är perfekt att krama vid åskoväder (ja, jag är rädd för åska också) och när jag är ledsen i ren allmänhet. Den har fått smaka många tårar, det har den. Exempelvis när Rut, Stig och min farfar gick bort i höstas och de gånger jag varit i konflikt med Elina. (Vilket tyvärr varit många gånger på senaste tiden...)

Så vad vill jag då få fram med det här...

Jo, jag undrar om det verkligen är så fel att sova med gosedjur eller fortfarande ha kvar och så vidare? Är det inte meningen att man ska vara barn medan man faktiskt är det? Jag förstår inte, och har aldrig förstått varför vi måste ha så himla bråttom med att växa upp och bli vuxna när vi är så långt därifrån, och inte få njuta av den lekfullhet vi har kvar, medan vi kan? Vi lär nog få nog av allt det där vuxengrejset i våra liv, det tvivlar jag inte en sekund på. Och när det kommer till kritan så lär vi nog längta tillbaka till vår barndomstid en himla massa gånger när vi väl blir vuxna, och undrar varför vi inte tog vara på den tid vi hade.

Nu menar jag inte att vi ska lägga ner allt med ansvar och såna grejer, för visst är det viktigt. Man måste få känna sig mogen och vuxen som barn också, det ger jättemycket för självförtroendet.

Men samtidigt - Varför ska det plötsligt vara så fel att få vara barn nu när vi kan? När vi ÄR det?

Jag kanske är den enda, men även om det är så, så tänker jag inte ändra på mina åsikter. Men jag skulle gärna vilja höra era, så snälla - Kommentera! Jag behöver verkligen få veta om det bara är jag eller vad alla ni andra där ute tycker och tänker om saken.

Tack för mig,

// AnnaPanna